Till Fredrika
då ser jag er igen — och såret läkes.
Och nu, hvad gör mig världen och dess bländsken,
de storas nåd emot de godas aktning,
och dårars lof emot de visas bifall,
och seklers minne mot ett nu af sällhet
och mot en vänskapsblick af dig — Kristina.
⁎
TILL FREDRIKA.
Jag er vän ! jag Friggas vän ! —
Detta ord, så ömt, så viktigt,
och som föll från himmelen,
säg, hvem föll det på? Bekänn
(hoppet tror så oförsiktigt):
denne lycklige … uppriktigt,
sköna Frigga — var jag den?
Skall då på den skumma stig,
som mitt fjät åt dälden leder,
denna ljufva glans af heder
på min afton sänka sig?
Detta hjärta, skall det väckas
än en gång till varelse?
Än en blick tillbaka sträckas
att mot er och glädjen le? —
Vackra! säg på samvete,
säg, behagar ni ej gäckas
med er ringa tjänare?
Eller brukar ni kanhända,
som den stora världen plär,
att med fagra ord förblända,
