Till Fredrika
“Läsare, du som ej känner
hvem det namnet burit har,
känn dock hvad hans värde var:
han var en af Friggas vänner.”
Nu, hvi darrar denna hand?
Hvarför klappar detta hjärta?
Vänskap! — Fästes då med smärta
knuten af så lyckligt band?
Vackra! törs jag det bekänna?
Törs jag? — Hör då sanningen.
Bäst jag fattade min penna
för att teckna mig er vän,
kom en pilt, en yster sälle,
ryckte boken ur min famn,
smög en annan i dess ställe,
nämnd … Gud vet med hvad för namn.
Ni kan tänka hur han snästes,
hur han stöttes från min barm!
Men när i hans öga lästes
blygsel, häpnad, sorg och harm,
när jag såg den stackarn slagen,
blek, förtviflad för min fot,
undrar ni, om jag betagen
genast ångrade mitt hot.
“Vackra barn med pil och båga!”
sade jag med mildrad röst.
“Fly! Hvad önskan törs du våga? …
Fly, förgifta ej mitt bröst
med en djärf, förkastad låga!
När din saknad gör min plåga,
blifve vänskapen min tröst.
Ack! för mera sälla öden
detta lif ej ämnadt var:
