Johan Henrik Kellgren
fly, gör dig en dygd af nöden,
fly mig, hasta dig, var snar!”
“Aldrig, aldrig,” var hans svar,
“förr än sorgerne och döden
hunnit ända dina dar — ”
Och ännu — ni mig förlåter! —
står han lutad vid mitt bord
suckar, säger ej ett ord,
ser mot himmelen — och gråter.
⁎
DÄLDEN.[1]
Stolt, majestätlig, i ljusets silfverskrud
satt på sin tron, å den höga Kräftans
glödande himlafält, dagens drott.
Under låg dälden, i glans försmäktande;
och med osläckelig törst drack gudens
brännande blick dess näringssaft.
Klädd icke mer i vårens friskare
färgor af ungdom och lif och glädje,
låg hon och tillbad i härjarns brand.
Icke dess blomstrande barm mer lockade
fjärlarnes kyss, icke mer från klippan
dansade källans silfvervåg.
Upprätt ännu stod blott den ädlare
dristiga cedern, och med sin skugga
stärkte de tynande växters lif.
- ↑ Författad under riksdagen 1789.
68
