Karl Gustaf af Leopold
som jag har sett så öm, så svag
med sträckta armar mig förbida,
hon studsar vid min blick i dag,
som hinden skyggar till en sida
vid strålen af ett åskeslag.
Och som den rädda dufvan svingar
förvillad på den krökta stig
vid skuggan utaf örnens vingar,
så flyr den otacksamma mig.
•
Förgätna, känslolösa flicka,
hur skulle jag din hårdhet nå?
Jag skulle Lethes bölja dricka,
jag skulle plöja Stygens å,
och lika älska dig ändå,
och lika sorgsna suckar skicka
upp till den jord, du lefver på.
Hör upp förnuftets bud att yrka!
Mitt trötta knä ej trycka skall
ett altar, där vi fåfängt dyrka
Minerva i passionens fall
och Febus uti snillets styrka.
Nej, Febus är ej mera gud,
och vishetens förmätna bud
på mina slutna öron falla
så kraftlöst, som min lyras ljud
ifrån ditt bröst tillbaka skälla.
På någon hög, där åldern gömt
en slagen drott, som världen glömt,
jag vakar lik den sorgsna moder,
hvars ömhet grekerna berömt.
När Cynthia öfver fältet tömt
78
