Karl Gustaf af Leopold
än vid de dofva midnattsslagen
på den af mörker höljda stig
jag till den dörren skyndar mig,
som, sluten för rivalers skara,
för mina suckar öppnar sig.
Den lycklige, som fått förfara,
hvad vid ett möte föregår,
där kärlek, höljd af natten, rår,
den kan min sällhet blott förklara,
den vet blott, hvad jag kände. Nej,
så gläds den yra gossen ej,
när fågeln fastnar i hans snara;
ej en olympisk lagerkrönt
af ära drucknare kan vara
den stund, han segerns ynnest rönt,
än jag af vällust vid ett möte,
då, herre af så mycket skönt
och tryckt intill ditt ömma sköte,
jag såg min vågsamhet belönt.
•
Semir, hur nöjets tid förlöper!
Ni blef min fru; jag märker väl,
att detta nöjet, som man köper,
ej är det nöjet, som man stjäl.
Ni blef min fru; men detta band,
som fäste mig vid eder hand,
er fägring icke fästa kunde.
Dock kärleksguden än ibland
oss ljufva ögonblick förunde.
Ännu som mor jag nöjets brand
på edra kinder låga funnit,
lik purpurn, strödd vid skogens rand,
af aftonsolen, som försvunnit.
82