Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs

Öfver Begäret till ett Odödligt Namn


Från älskare till man förbytt,
jag fann det smickrande och nytt
att i en makas armar slutas;
ty fastän edra blommor flytt,
var likväl frukten värd att njutas
och retade min smak ännu.
Men tiden, tiden har, min fru,
det ringa förråd grymt förhärjat,
som ni af frukt och blommor bärgat.
Mitt hjärta fåfängt söker er,
jag blott ett plundradt altar finner,
där intet rökverk mera brinner
och intet knäfall mera sker.

Min gumma, åldern allt förvänder;
det är ej tid att smickra mer.
Jag ryser fasligt, när jag ser
den glesa rad af svarta tänder,
som gumman visar, när hon ler,
och en af dessa skrumpna händer,
som gumman oss att kyssa ger.
Jag ber, att gumman återvänder
att smeka mig, — jag ber, jag ber!


⁎              ⁎

ÖFVER BEGÄRET TILL ETT ODÖDLIGT NAMN.

Ode

Förgäfves under störtadt lopp
af sekler, som på sekler följa,
den tunga jordens fasta kropp

83