Karl Gustaf af Leopold
blir själf ett rof för tidens bölja;
förgäfves glömskans djupa famn
begraft dess forna väldens namn
med deras konster, värf och seder:
vi födas bland ruinerne,
vi sexti seklers härjning se
och ropa dock: “vi trotsa eder!”
Och bäst från ryktets höjda char
kring jorden våra storverk skälla,
en fläkt ur österns grottor far,
vi dricka smittans luft — och falla!
En mask, till grusets glömska dömd,
för dina fjät i gräset gömd,
din flykt med dödens lia hinner; —
en spillra slår: du är ej mer;
den sol, som tänds, ditt högmod ser,
den, som går ner, din aska finner.
Likväl, insekt, likväl ännu
du skryter att behärska tiden;
med plantans fibrer trotsar du
den kraft, som grusar pyramiden.
En slaf af tingens tvungna skick,
du skapar ej ett ögonblick
din verkningskrets och dina öden;
i brist af allt, för allt ett rof,
du har mot allt af skydd behof —
och yfs att segra öfver döden!
Förtruten visar du din rätt
att denna fordrans högmod nära
i glansen af Gustavers ätt
och titlarna af Newtons ära.
84
