Försynen
Rom darrar för barbarens glaf,
Aten och konsterna försvinna,
det land, Europas bäfvan var,
skall själf ej mer till sitt försvar
i farans stund en hjälte föda,
och ingen kung, som födseln krönt,
skall byta bort, med otack lönt,
sitt lugn mot sina plikters möda.
⁎
FÖRSYNEN.
Skall jag det enda hopp förlora,
som än förljufvade min lott?
Försynen vakar för det stora,
välan! — men för det stora blott?
Är hon för hög att sig besvara
med mina lägre ödens lag,
och all dess omsorg, all dess ära,
att denna klump af jord må bära
en följd af suckande som jag?
Och dock! — hvad är mot jord och himlar
en enda dödlig? — Ack, ett grand,
som, evigt bortgömdt, vräks och vimlar
i öknars ocean af sand.
Han som, likt bölja trängd af bölja,
ser släkt på släkt i evigt skick
med hvarje timslag jorden hölja
och svämmas bort af dem som följa,
hvad är en enda för hans blick?
