Karl Gustaf af Leopold
Hvad flärd af höghet! Hvilka frågor!
En Gud för varelsernas hop,
hvad ser han, om ej deras plågor,
hvad hör han, om ej deras rop?
Han, som ur djup af rymd och tider
klädt blommans blad i silfrets dag,
han har ej — snillet det bestrider —
det öga för ett bröst, som lider,
som för en blommas penseldrag?
Låt ej ett stoft hans blickar draga,
hvars klagan ensam höjer sig.
Men alla lida, alla klaga;
han hör då ingen — eller mig!
Kan han förvillas af att dela
sin vård till hvarje väsens lott?
Kan viljans godhet honom fela?
Och klumpen af det stora hela,
förtjänar den hans omsorg blott?
Hur kort vår svaga tanke hinner!
Af sinnlighetens dimma skymd,
han i atomen ringhet finner
och storhet blott i tal och rymd.
Men du, som rymdens haf ej tömmer
på alstringskraft i seklers längd,
du ej med jordisk blindhet dömer,
du ej det stoft, du lifvat, glömmer
för massan af systemers mängd!
För oss, ej för naturens herre,
är detta smått, ett annat stort:
af delar, dem vi kalla smärre,
har han det stora hela gjort,
som själft en prick i rymden flyter! —
90
