Nå så är jag aldrig en ärlig man om icke din löpare min Lotta är Inspectorens Doter på grönwik, som den stackars Gubben några månader bort åt låtit allestädes lysa och söka efter, jag undrar hwad galenskap kommit henne i hufwudet, som war likwäl altid räknad för at wara en dygdig och beskiedelig flicka, det är wäl, det är wäl.
Min Far har rätt, det är min san hon, alt det jag kan säga om henne är at hon har upfördt sig mycket wackert i min tienst, och at hwarcken jag eller någon i mitt hus hast den minsta misstancka om hennes förställning, widare än jag altid ansedt henne för mycket weklig och späd, hwilket jag dock tilskrifwit hennes ungdom, och fördenskull handterat henne med största ömhet: Men det måste nu fuller wisa sig hwad som bracht henne til denne galenskapen.
Hwar i bölstugan ha mina ögon warit, som intet kiänt igen min gamla ras kamrat, Jag kunde springa och kyssa dig din galnpanna för detta dit uptog, sedan jag hör, at du med alt det burit dig wackert och beskiedligt åt.
Kiänner du intet igen mig, du landstrykare.
Jag har aldrig haft någon bekantskap i min dar med dig din - - - men hwad nu igen, är icke du åter ombytt din sate, lät mig si, trå som icke tror du har förwandlat dig i min gamla wän, Britta Trofast, heller huru?
Ja rätt i den samma. (Wil ta honom i hand.)
Hålt hålt, jag tar intet dit jag, du tör bli swart igen din fula du, och så dra af med Lasse stackare. (Darrar alt jemt.)
