War intet rädder Lasse, jag är i all sanning med kiött och blod din förlofwade Fästmö Brita Trofast.
De plä säga, at en wiss Person, förlåt mig Ers Höga Nåd om jag intet törs nämna Er wid namn, är och blir en storliugare, (Skakar hufwudet, men går dock något närmare.) Skall jag tro dig? Men bedrar du mig, så har du bedragit en så god karl för en gång. (Räcker darrande fram handen, Lasse kiänner sackta på handen, sedan tager han warligt på Månsses tröija.) Jag wet intet hwad jag skall säija, åtminstone om du är raggen sielf, så är han intet så farlig, som han beskrifwes. Men är du i sanning Brita Trofast?
Ja så sant som du är Lars Lustig, du mins din wisper du, at sedan wi blefwo trolofwade, så wille du i stället före at bli läsmästare, som du hade tilsagt Far min, äntelig resa ut med Grefwe Hurtig som des dräng, det halp intet hwad jag gret eller bad. Sedan du några år warit ute, fick jag höra hos Grefwens Faster, at han skulle snart komma hem hit til Stockholm, och som det blef mig därjemte sagt, at hennes Nåde Frun här skulle resa hit, så lopp jag från min gamla Far, och bytte kläder, af längtan at så oförmärckt få se dig Lasse, jag gaf mig ut för en löpare och stadde mig i Hennes Nådes tienst, huru jag der förhållit mig, kan Hennes Nåde bäst säija, jag har fuller, til at des bättre döllja mitt kiön, altid sökt ställa mig in med qwinfolcken, det lärer ock Jungfru Sara kunna wittna, (Niger diupt för henne.) Och om jag har wisat mig swartsiuk, så wet, at jag straxt märckte hwad Monsir Champagne war för en, och kunde intet lida at han skulle ställa sig in hos någon annan än mig, hwad säger du nu Lasse?
