ung, skiön och rik Enkia. Lyckeliga omständigheter, min san.
Min hiertans Fiken, den är lycklig, som tror sig wara så, (Suckar) men är det icke sant at jag måste hafwa sedt din bror, förr än jag wart gift?
Wi wore grannar på landet, wåra Föräldrars wänskap giorde at wi, deras barn, wore och snart sagt altid tilhopa, jag war så lycklig at beständigt få niuta denna förmonen, och at dymedelst förwärfwa mig dit förtroende, min Lotta, som, twärt emot dessa tiders wahna, i alla ombyten warit uprichtig och beständig, men min bror Stadig war mästa tiden wid Academien, dock ökade han då och då wårt lilla Sällskap, sedan började han sin resa utom lands, men som min Far, som war hans Styf-Far, hastigt dog, nödgades han skynda sig hem, och har alt sedan uppehållit sig här i Stockholm, at afwachta en hoper förtreteliga oss gemensamt angående processer, som gemenligen äro det säkraste arfwet barnen få efter deras Föräldrar, men om jag icke bedrar mig, så hade han den lyckan at se dig min Engel, här om dagen uti mitt Logemente.
Du hade så stort sällskap den gången, jag drögde så kort tid qwar, är och gemenligen så litet curieuse at efterfråga hwem den eller den är, at jag, min san, ej kan erhindra mig ett enda ansichte, som jag då såg, men säg mig rätt uprichtigt, hwarföre begiär din Bror så enständigt at få besöka mig, jag hoppas ej, min kiäraste Fiken, at han kommer at öka hopen af mina Friare?
