Fy, fy, Gu-Far, jag hoppas I kommer intet at sielf fria til mig, efter I börjar med ingången af alla Friare tal, ung, täck och wacker, säg bara därtil at I dör af kiärlek, och jag måste blifwa wunnen, om jag icke wore willer.
Hade jag några är tilbakars, din skalcker du, hwem wet, hwad jag wågade, men som jag nu är, kommer jag altid ihog, at Ålderdomen och Ungdomen dra ingalunda wäl i ett och tilhopa, gammalt Folck ha sina krämpor, bli ock gierna knarruge, och unga Flickor willja hafwa de nöijen som äro deras ålder anständige, mins min kiära Gu-Doter, tag dig aldrig en gammal Man, kom ihog, at din Gu-Far rådde dig så.
Men hwarföre så, Gu-Far? Er doter stötte sig intet derpå, hon är därigenom blefwen en rik änkia, en mycket låckande egenskap, min san, til at sedan få en ung Man.
Det är wäl, och det lyckades så för min Lotta stackare, jag så godt som nödgade henne til det giftet hon giorde, jag har sedt huru litet nöije hon däri fan, och det har gifwit mig mången sömlös natt, hon är nu fuller blefwen fri och der med satt i förmöget tilstånd, men lita intet derpå, Gu-Doter, somliga gubbar äro segslitna.
Får jag en ibland dem, få se om jag icke skall weta at slita ut honom, Gu-Far.
