Fiorton dagar. Min Bror Stadig wet at tiga och tala med, det försäkrar jag Er på.
Åter twå emot en igen, ma foi il n’y a pas moyen. (Kastar ögonen åt Fröken Sophia.
Dess utan så skulle iag tro, Grefwe Hurtig, at wissa Samqwämen, som I frequenterar, och wissa nöijen som I tager, ej wore anständige för en Person af Ert stånd, och som pretenderar så mycket som I giör at älska ett Fruentimmer, som i alt håller sig så god som I.
Jalousie ma foi. Men huru har hon kunnat få weta sådant, Min Fru? Jag ser Stockholm är fullt med afwund och baktahl, tacka wil jag Paris, där frågar intet den ena efter den andra, Folcket löpa intet där med sqwaller, til at skillja twenne älskande hiertan ifrån hwarandra, men det må wara huru det will, min skiönaste Fru, om jag något felat, hwilcket jag dock intet wet, så beder jag här på knä om förlåtelse.
Grefwe, Grefwe, I glömmer Er, Fru Lotta står intet bak om Spegelen, wänd Er hit, om I skall be henne om förlåtelse.
Kom, kom, Grefwe, det ser så ut som wore Spegelen, eller snarare I sielf som I ser uti Spegelen, hwad I älskar mäst, jag will dock wara så charitable, at tro det wara mer en owana än egen kiärlek hos Er, jag är fromsint, och wil derföre, denna gången förlåta Er alt,
