at blifwa en lyckelig ägare utaf, så tro at jag håller det samma för den ädlaste skatt i hela werlden, utan hwilken alt nöije, ja sielfwa lifwet är och skall stedze blifwa mig både ledsamt och förackteligit, om detta hierta tigger jag nu här på mina knä, Skiönaste Fru Lotta, och tilbiuder at upofra Er där emot ett hierta upfylt af wyrdnad och kiärlek för Er, och som, så länge det äger en blod-droppa, skall hålla för sin största lycka at få höra Er til.
Huru kan du, min Lotta, låta bror min stå så länge på knä för dig?
Ett så owäntat tal ifrån Er Baron Stadig, har så surprenerat mig, at jag ei en gång märckte Ert knäfall, som mig ingalunda tilkommer, eller jag bör tåla. Stig derföre, om Er behagar, up, och war försäkrad om all min erkiäntzla för ett så hederligit, och mig äfwen ei obehageligit tilbud, någon längre bekantskap, och widare umgiänge lärer behöfwas, innan I kan rätt weta om gåfwan som I begiär, swarar emot det wärde I sätter uppå henne, mig torde och en längre tig wara nödig, til at bättre lära kiänna den, som för all min lifstid kan antingen giöra mig högst lyckelig och förnögd, eller och outsäijeligen eländig.
Min hiertunge, jag mins en wiss Fru, som ei många timar sedan sade, at hwad som skall giöras måste giöras fort.
Ja min Ängel, men jag mins åter en wiss Fröken, som ei längre sedan, swarade den Frun, at hwad som giöres hastigt, ångras länge.
