Min wackraste Fru, sådane upskof ehuru gunstige, pläga ofta wara förebod af höfliga afslag.
Jag mente dem intet så, Herr Baron.
Men äro de då ei nu aldeles onödige, min nådige Fru, ingen tid, intet widare umgänge kan giöra mig mer försäkrad än jag nu är om min lyckas storlek, om Er wackra mun behagar endast med ett gunstigt ja den samma besegla, och om min beständiga wyrdnad för Er Person samt oföränderliga uprichtiga kiärlek för Er, lär Er egen dygd, Er egen fromhet, ja alla Era öfrige fullkomligheter bäst betaga Er alt twifwelsmål, des utan så är jag försäkrad at Er egen goda Far här, lärer ei undandraga sig at gå för mig i borgen.
Ja det giör jag giärna, både med hand och mun. Det är wäl, det är wäl.
Än jag då, Bror, will I intet ha min Caution med. (Til Fru Lotta.) Du tager fuller den för god min Ängel?
Ingen mindre min Fiken, jag wore min san klok, om jag antog en omyndig Flicka, som du är, för Cautionist, se du dig sielf före om goda Cautionister, du tör snart nog behöfwa dem bättre än jag nu giör. (Til Baron Stadig.) Men Baron Stadig, I måste ei illa uptaga om jag säger at både sielfwa anständigheten och wissa skiähl fordra, det jag mig förbehåller en något längre tid til betänckiande, kom derjemte ihog en wiss omständighet, som ock giör mig
