hwilketthera lån han helst wil; doch ej förr, än förfalldagen inne är. Ej må något på hufwudstolen afräknas, förr än räntan gulden är.
6. §. Ingen tage, eller låte förskrifwa sig
större ränta, än sex för hundrade om åhret; hwar
som thet giör, eller tager ränta på ränta, hafwe
förbrutit hela räntan, och böte tijonde delen af
hufwudstolen til the fattiga.
7. §. Nu warder skuldebref med begges
samtycke förnyadt, och räntan lagd til hufwudstolen;
thet skal ej för ocker räknas.
8. §. Borgar man gods, och utfäster at
betala til wiss dag, och giör thet ej; gifwe tå ränta til
sex för hundrade om åhret, ifrån förfalldagen. Är
ej wiss tid betingad; tå räknas fem för hundrade,
ifrån then dag, han hos Konungens
Befallningshafwande eller Domaren sökt warder.
9. §. Ej må then winst för ocker räknas, som
kommer af loflig handel, eller thet kiöp, som
lagliga slutit är. Samma lag ware, ther jord för
penningelån förskrifwen är, och afrad, på winst och
förlust, i stället för räntan af thet lån, ehwad afraden
warder mer eller mindre.
10. §. Hafwer man lånt penningar på wiss
