3. §. Ingen betient, som under Konungens Befalningshafwande lyder, driste sig at giöra någon utsökning, ther han ej hafwer sin Förmans befalning: men å dom, som wunnit laga krafft, ther wärdet ej stiger öfwer femtijo daler, måge Borgmästare och Råd utmätning giöra, så ock Kronofogde å landet, ther wärdet ej går öfwer tiugu daler.
4. §. Hwar som griper Konungens
Befalningshafwande i embetet, och sielf pantar något
til sig; warde genast skild wid thet han tilgripit
hafwer; och sedan fälle honom Domaren at böta tiugu
daler, och rätta skadan up. Orkar han ej böta;
plichte som i 10 Cap. i thenna Balk sägs.
5. §. Dierfwes någor missfirma Konungens
Befalningshafwande i hans embete, med ord,
skrifter, eller åtbörder; warde therföre dömd af
Rätten i then ort, ther brottet skedt. Är brottet groft;
tå skal han i Hofrätten anklagas och dömas.
Missfirmar någor Konungens Befalningshafwande i
Stockholm; gånge thermed, som särskilt stadgadt är.
6. §. Brukar någor, in för Konungens
Befalningshafwande, ohöfliga eller håniska ord emot
sin wederpart, eller giör oliud, eller brister ut i
swordom; hafwe Konungens Befalningshafwande macht,
at fälla honom til böter, högst tijo daler.