swarande, å dag förelagdan, för Rätten komma, ther the ej laga förfall hafwa. Thesse äro laga förfall: om man siuk är: om man i Konungens och Rikets tienst är upbodad, eller faren: om man i hächtelse sitter: om man af fienden, eller annan fahra, wådeld, eller watuflod hindras: om man ifrån sinnen kommen är: om man eller hustru, barn eller föräldrar dö then tid, man bör sig för Rätten inställa: om man förut til annan Rätt är stemd, at swara å samma tid. Pröfwe doch Domaren omständigheterna i thessa fall. Nu kunna andre förfall gifwas före; äge Domaren ock them pröfwa, om the äro af then wigt, at the gälla måge. Är förfallet lagligit; skiute tå Domaren saken up, å landet til nästa Ting, och i staden lägge han parterna annan dag före, och waren the skyldige, å landet och i staden, utan ny stemning til Rätta komma.
2. §. Är någor förfallelös borto, tå han
ropas af Rätten fram at kära eller swara; böte wid
Häradsting och Kämnersrätt en daler, i Lagmans
och Rådstufwurätt twå daler. Kommer hwarken
kärande eller swarande, innan Tingets slut; böte
hwarthera dubbelt. Kommer swaranden å första
Ting, innan thet ändas, och blifwer käranden ute;
böte som sagdt är, och gälde han swaranden thes
kostnad, ther han ej wid nästa Ting å landet, eller
