8. §. Tilwiter wederdeloman then, som til witne kallad är, thet honom ifrån witnesmålet stänga skulle, och nekar han ther til: gitter ej then, som jäfwet giorde, thet strax fulltyga; lägge i staden, Domaren honom före wiss dag ther til. Sker thet å landet; warde witnet ej thes mindre, för dödsfall skul, edeliga hördt, och hafwe parten äntå rådrum, at til nästa Ting bewis til jäfwet skaffa, om han thet äskar; och skiute Domaren med slut i saken up. Finnes tå jäfwet lagligit; pröfwe Rätten, hwad krafft then jäfwades utsaga äga må.
9. §. I the saker, som å lif gå, och andra
swåra brottmål må Domaren höra then, som
jäfwad är, utan ed, ther anledning är, at ther med
lius i saken få: doch ej föräldrar och barn, ächta
makar, eller syskon, emot hwarannan, ther saken ej
af synnerlig wigt och swårhet är.
10. §. Qwinna, så gift, som ogift, må ej
mindre än man witne bära: och ej måge the för
lönskaläge, eller enfalt hor wräkas, när the therföre
plichtat, och sedan sitt lefwerne bättradt.
11. §. Wachter, och the, som Rättens,
eller Konungens Befalningshafwandes, bud och
ärende gå, måge sielfwe edeliga witna om thet, som
them i thy fall händer, så ock om thet the uträttadt,
ther ej andre witnen til äro.
