enthera parten borto, och wiser ej rätta förfall; tå må han, som när är, låta afhöra sina witnen, om han wil, och Domaren ej finner them jäfachtiga wara. Äro witnens utsagor mörka eller stridiga; tå måge witnen af Domaren til förhör ställas emot hwarannan, at sanning ther med utleta: och äge sedan then parten witsord, som bästa witnen hafwer, the ther klarasta skiäl och omständigheter wid handen gifwa. Äro å båda sidor jämngode bewis och witnen; tå gällen the, som swaranden wärja, förty at Domaren äger helre fria, än fälla.
21. §. Witnen böra särskilt höras, så at
ingenthera wet, hwad annar witnar. Ej må parten
med tal och frågor witnet hindra eller willa,
medan thet sin utsago giör: tarfwas thet, at sedan
widare fråga witnet om någon omständighet; hafwe
Domaren ther macht til: stånde ock parterna fritt,
at genom Domaren föreställa witnet the spörsmål,
som til saken rätteliga höra.
22. §. Nu kan så hända, at Domaren
fruchtar, thet witnet af rädslo eller wördnad för then,
han witnar emot, ej dierfwes rent utsäga thet han
doch wet sant wara; tå må thet witne först ensides
höras, så at parterne ej när äro, och läse Domaren
sedan thes utsago för them up: låte ock witnet
widare höras i theras närwaro, om the thet åstunda.
