23. §. Söker någor, then ännu ej rättegång med annan hafwer, at witne för ålder, siukdom, bortreso, eller annat fall, höras må, til sanningens styrcko, ther framdeles tränga skulle; underrätte sig Domaren, om skiäl til jäf emot them äro; finnes thet ej; afhöre them tå, och fråge alt noga ut, som til lius i thet målet tiena kan: och stånde then fritt, som witnesmålet rörer, at sedan, tå twist upkommer, sina jäf och påminnelser emot samma witnen och theras utsago förete.
24. §. Witnen skola witna om thet the
sielfwe sedt, eller i saken hördt hafwa, och ej thet the
af andras sägn weta: utan i thy fall, ther
uplysning sökes i thet, som för lång tid skedt är: pröfwe
ock tå Domaren hwad witsord then äga kunnat,
som witnet sig åberopar.
25. §. Nu kunna witnen förekomma, som
särskilt hwar för sig, och ej tillika, något sedt eller
hördt: utlete tå Domaren, hwar i the
sammanstemma, eller them i omständigheterna skiljer åt:
och pröfwe sedan, hwad wärkan theras witnesbörd
äga kan.
26. §. Skrifteligit witnesbörd äge ej
witsord, utan parterne å båda sidor hålla thet gildt,
eller thet beswurit warder. Är witne i sin utsago
