ske, utan i nödfall, och ther sanning ej annars utletas kan. Går saken å lif; tå bör ej til wärjemåls ed dömas.
31. §. Domaren lägge then, som med ed sig
fria skal, wiss dag före, at sig betäncka, om han thet
åstundar, å landet til nästa Ting, och i staden högst
en månad. Kommer han tå, och gitter ej eden
gånga; ware åt saken fäld. Kommer han ej, och låter
ej wisa laga förfall; ware lag samma. Wiser han
laga förfall; lägge Rätten honom annan dag före.
Fäller Lagman någon til ed, tå bör han then gånga,
innan Tinget slutes: Är han ej sielf tilstädes, lägge
eden af in för nästa Domstol i orten, inom then tid,
som Lagman föreskrifwer.
32. §. Nu är i swårare brottmål mer än halft
bewis emot then, som anklagas, och nekar han äntå
gierningen: finner Domaren thet fahra är om
mened; lemne saken til framtiden, tå then kan
uppenbar warda.
33. §. Käranden åligger sitt käromål lagliga
bewisa; eller ware swaranden fri. Wänder
swaranden någon omständighet före, at sig ther med wärja;
bör ock han med bewis then styrcka.
34. §. Med ed kan man swara, och ej kära.
Biuder en then andra ed, och nöjes han theråt, som
