3. §. Menar swaranden, at käranden ej bör niuta thes wad til godo, förthy, at han brustit i thet, som han fullgiöra bordt; gifwe thes påstående skrifteliga wid upropet in, och Hofrätten höre wederparten ther öfwer. Hafwer han thet försummadt, som i 26. Cap. 6. §. föreskrifwit står; gånge ther om efter thy, som ther sagdt är. Finnes thet annorlunda; tå swares i saken, när anslag ther i sker. Wil någorthera parten emot Hofrättens utslag i thessa fall Konungen söka; giöre thet å sätt, som i 30. Cap. 1. och 6. § §. sägs.
4. §. I the saker, som Hofrätten, såsom
förste domstol, uptager, låte Hofrätten genom anslag
dagen förut kungiöra, at parterne å then dag, som i
stemning förelagd är, skola wid uprop wara; och
gifwe tå käranden sin inlaga fram: sedan gånge
thermed, som förr sagdt är. Parterne måge i thessa
mål gifwa twänne skrifter in hwarthera, ther the ej
rättan tid ther til försumma. I boskilnadsmål för
skuld, eller ther gäldbunden söker, at få alt thes
gods til sina borgenärer afstå, ware tid fiorton dagar
emellan hwarthera upropet.
5. §. Kommer ej then, som stemma låtit, med
thes inlaga in å dag föresattan; lägge Hofrätten
honom annan tid före, äntå at then ursächt han
