XV. Cap.
Om dana arf; och inländsk mans arfsrätt, ther han
frånwarande är.
NU dör then man, som hafwer arfwingar utrikes, å
then ort boende, ther swensk man ej arf niuter;
tagen tå the ej något arf i Swerige, utan the äro then
dödas barn eller bröstarfwngar, och wilja sätta sig
neder här i landet at bygga och bo, så ock borgen
therföre ställa inom natt och åhr. Eliest tage then dödas
inländske arfwingar samma arf. Hafwer han ej
arfwingar inrikes; tage tå Konungen alt gods hans,
ehwad thet är jord eller lösören. Thet kallades
fordom dana arf.
2. §. Bor utländsk arfwinge å then ort, ther
swensk man arf niuter; tå niute ock han samma rätt
i Swerige: wil han thet arf utur Riket föra; gifwe
tå siette penningen theraf til Konungen, eller then
han sin rätt förlänt hafwer, ther ej annorlunda mellan
begge Riken slutit är. Kommer han ej inom natt och
åhr, och med fulla skiäl wisar, at han är rätter
arfwinge; tage tå närmaste inländsk arfwinge samma
arf, om then inom tre månader, efter natt och åhr,
