Jag satt och väntade mången kväll
och såg dit bort åt de täta snåren,
men skuggan föll från det mörka fjäll,
och du, du fann icke spåren.
Jag satt och väntade, tänkte så:
han kommer säkert, hur dagen skrider.
Men ljuset släcktes, och natt föll på,
ty dagen svunnit omsider.
Mitt stackars öga för ovant är
att rikta blicken åt annan sida,
åt samma håll jämt det spana plär,
tills ögonlocken de svida.
Ett ställe finns, där jag tröst kan få,
det är i kyrkan i Fagerliden.
Men bed mig ej, att jag dit skall gå —
han har sin plats där som förr i tiden.
Jag vet och känner nog, vem det var,
som lade gårdarna mot varandra,
och väg för blick genom skogen skar,
så att den fritt kunde vandra.
Och även vet jag ju, vem det var,
som ställde bänkar kring altarrunden,
där bröllopsskaran står par om par
och löftet ges i den helga stunden.»
Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/100
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken
96