Sjunde kapitlet.
GANSKA LÅNG TID härefter sutto Guttorm Solbacken och Karen tillsammans i den ljusa storstugan på Solbacken och läste för varandra ur några nya böcker, som de hade fått från staden. De hade varit i kyrkan på förmiddagen, ty det var söndag; sedan hade de gått ett par slag omkring på ägorna för att se, hur säden stod, och för att rådgöra om vad som skulle läggas igen eller plöjas till nästa år.
De hade vandrat från den ena ängsmarken och åkerlappen till den andra, och det tycktes dem, att gården hade gjort goda framsteg under deras tid. — »Gud vet, hur pass den kommer att stå sig, när vi äro borta», hade Karen sagt. Då var det, som Guttorm hade bett henne följa med in, att de kunde läsa i de nya böckerna — »ty en gör bäst uti att hålla sig från slika tankar».
Men nu hade de försökt boken, och Karen tyckte, att de gamla voro bättre: »Folk skriver bara utav dem på nytt.» — »Det är nog inte så osant, det; Sämund sade i dag till mig i kyrkan, att barnen heller inte äro någonting annat än föräldrarna om igen.» — »Ja, du och Sämund ha nog talat om rätt