han. — ’Ja, våga dig bara!’ sade hon. Men så grät han och sade, att det stod i hennes makt att göra honom till en hygglig människa. — ’Kunde du bara i ett halvt år hålla dig från att dricka’, sade hon. Och så höll han sig ett halvt år från att dricka. — ’Tror du mig nu?’ frågade han. — ’Inte förrän du ett halvt år håller dig från alla slags gillen och glada lag.’ — Det gjorde han. — ’Tror du mig nu?’ frågade han. — ’Inte förrän du far bort och avslutar dina studier till präst.’ — Det gjorde han också, och året efter var han tillbaka som fullärd präst. — ’Tror du mig nu?’ frågade han, och då hade han till på köpet kappa och krage på. — ’Nu vill jag några gånger höra dig förkunna Guds ord’, sade Karen. Och det gjorde han, klart och rent, som det höves en prästman; han talte om sin egen dålighet och hur lätt det var att segra, när man bara kom sig för med att börja, och hur gott Guds ord var, när man väl funnit det. Så gick han igen till Karen.
’Ja, nu tror jag, att du lever efter vad du själv vet’, sade Karen, ’och nu vill jag berätta för dig, att jag i tre år har varit trolovad med Anders Hougen, mitt syskonabarn, det lyser för oss nästa söndag.’ — —»
Här slutade modern. Synnöve hade ej visat någon uppmärksamhet i början, men sedan allt mer och mer; nu lyssnade hon spänt till varje ord. »Är det inte mera?» frågade hon helt ängsligt. — »Nej», svarade modern. Fadern såg på modern; då gled hennes blick osäkert åt sidan, och hon fortsatte efter att ha betänkt sig litet, medan hon drog fingret längs bordskivan: »Kanske det också kunde vara
