härjande hösten klädde av dem och gjorde dem allvarliga; bergbäckarna däremot, som blott då och då visat liv under sommaren, hoppade uppsvällda och sprittande utför branterna under stort oväsen.
Granlidforsen hade en tyngre och stadigare gång, särskilt när den kom ned på den sluttningen, som låg full med stenar, där fjället med ens inte ville vara med längre, utan drog sig inåt. Den tog spjärn mot hällen och for brusande åstad, så att det skalv i fjället. Och tvättat blev det för sitt förräderi, ty forsen sprutade en retsam stråle rakt upp i dess ansikte. Några nyfikna albuskar, som närmade sig stupet, hade så när halkat ned i den skummande forsen; de stodo och huttrade under stänket, ty älven var icke njugg i dag.
Thorbjörn, båda hans föräldrar, båda hans syskon och det övriga husfolket drogo just förbi och sågo på detta. Han var nu frisk igen och hade redan som förr tagit sina kraftiga tag i faderns arbete. De båda vandrade nu alltid vid varandras sida, så också här. — »Jag tror nästan det är Solbackefolket, vi har bakom oss», sade fadern. Thorbjörn såg sig icke om, men modern sade: »Ja, det är det verkligen, men jag ser inte — jo, där långt efter ...»
Antingen emedan Granlidfolket därefter gick raskare eller för att Solbackefolket saktade sina steg, blev det större och större avstånd mellan dem; till sist såg man knappast varandra. Det såg ut att bli mycket människor vid kyrkan; den långa landsvägen var svart av folk, gående, åkande och ridande. Hästarna voro ystra nu under skördetiden och föga vana att vara tillsammans med andra
