gjorde som fadern; denne kom nu till Synnöve, som var den första, han såg på. Hon såg också upp på honom och glömde att säga: »Tack för sist!» — I detsamma kom Thorbjörn; han sade ingenting, hon ingenting heller, de togo varandra i handen, men löst; ingen slog upp ögonen, ingen kunde flytta en fot.
»Det blir bestämt ett välsignat väder i dag», sade Karen Solbacken och lät blicken hastigt glida från den ena till den andra. Sämund var den, som svarade: »Åh ja, den här blåsten kör undan molnen.» — »Det är bra för säden, som står och behöver torrt väder», sade Ingeborg Granliden och började borsta av Sämund bak på tröjan, förmodligen därför att hon trodde, att han var dammig. — »Vår Herre har givit oss ett gott år, men osäkert är, om vi få det under tak alltsammans», sade Karen Solbacken igen och såg bort emot de två, som ännu ej hade rört på sig sen sist. — »Det beror på huru mycket folk man har», sade Sämund och vände sig mot henne, så att hon inte rätt gärna kunde titta dit hon ville.
»Jag har ofta tänkt, att ett par gårdar kunde slå samman sin arbetsstyrka; då ginge det bestämt bättre.» — »Det kan ju vara en möjlighet, att de vilja begagna sig av uppehållsvädret båda på en gång», sade Karen Solbacken och tog ett steg åt sidan. — »Ja visst», sade Ingeborg och ställde sig tätt bredvid mannen, så att Karen inte heller nu fick se dit hon ville; »men på somliga ställen blir det tidigare moget än på andra; Solbacken är ofta sina fjorton dagar före oss.» — »Ja, då kunna vi ju gott hjälpas åt», sade Guttorm långsamt och
