Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Åttonde kapitlet

trädde ett steg närmare. Karen gav honom en snabb blick.

»Annars är det nog många omständigheter, som kunna komma i vägen», lade han till. — »Det är det», instämde Karen och flyttade sig ett steg åt den ena sidan, ett åt den andra och ännu ett — men så åter tillbaka — — »Åhja — det är ofta mycket i vägen för en», sade Sämund, och det var inte utan att munnen drog sig till ett leende. — »Sant sade du», tyckte Guttorm, men hustrun inföll: »Människomakten räcker inte långt; Guds är den största, skulle jag tro, och det kommer an på honom.» — »Han skulle då väl inte behöva ha så värst mycket emot, att vi hjälpte varandra med inbärgningen på Granliden och Solbacken?» — »Nej», tyckte Guttorm, »det kan han väl inte ha någonting emot!» — Och han såg allvarligt bort på hustrun.

Denna bytte om samtalsämne. — »Det är mycket folk framme vid kyrkan i dag», sade hon, »det gör en gott att se dem söka Guds hus.» — Ingen såg ut att vilja svara; då sade Guttorm: »Jag tror nog, att det tar till med gudsfruktan; det är flera vid kyrkan än i min ungdom.» — »Åh ja — folkmängden växer», sade Sämund. — »De finnas nog också, kanske största delen av dem, som bara drivas hit av vanan», sade Karen Solbacken. — »Kanske de yngre» menade Ingeborg. — »De yngre vilja gärna träffa varandra», sade Sämund.

»Har ni hört, att prästen ämnar söka sig härifrån?» sade Karen och gav samtalet för andra gången en annan vändning, — »Det var ledsamt», sade Ingeborg, »han har både döpt och konfirmerat

109