Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

alla mina barn.» — »Du ville väl också, att han skulle viga dem, innan han flyttar», sade Sämund och tuggade på en träflisa, som han hade hittat. — »Jag undrar, om det inte snart är kyrkdags», sade Karen och såg bort åt ingången. — »Ja, det är nog litet varmt härute idag», sade Sämund som förut. — »Kom nu, Synnöve, så gå vi in.»

Synnöve ryckte till och vände sig om; hon hade nog språkat med Thorbjörn. — »Vill du inte vänta, tills det ringer samman?» sade Ingrid Granliden och tittade bort emot Synnöve. — »Så gå vi allesamman», lade Ingeborg till. Synnöve visste inte, vad hon skulle svara. Sämund vände på huvudet och såg på henne. — »Vänta du, så ringer det snart — för dig», sade han. Synnöve blev mycket röd; modern såg vasst på honom. Men han smålog emot henne. — »Det blir ju, som vår Herre vill; var det inte så, du sa nyss?» — Och så lunkade han före bort emot kyrkan; de andra efter.

Utanför kyrkdörren rådde trängsel, och när de skulle se till, var den ej öppen. Just som de gingo närmare för att fråga efter orsaken, öppnades den och folk gick in. Men några trädde också tillbaka, och det gjorde, att de kommande blevo skilda åt. Lutade mot väggen stodo två män i samspråk, den ene lång och grovlemmad, med ljust, stripigt hår och trubbig näsa, och det var Knut Nordhaug, som, när han såg Granlidfolket komma, upphörde att tala och blev litet underlig, men ändå stod kvar.

Sämund skulle nu gå rakt förbi honom och gav honom samtidigt ett par ögon, men Knut slog heller inte ned sina, fastän blicken var osäker. Nu kom Synnöve, och när hon så oväntat stötte på Knut,

110