en lång sommar», återtog han, men härpå svarade hon heller ej. — Nej, så länge vi gå, tänkte Thorbjörn, komma vi aldrig åt att talas vid. — »Jag tror, att vi göra bäst i att vänta litet på Ingrid», sade han högt. — »Ja, låt oss det», sade Synnöve och stannade. Här fanns intet bär att böja sig ned efter, det hade Thorbjörn nog sett, men Synnöve hade fått tag i ett långt grässtrå, och nu stod hon och trädde bären upp på strået.
»I dag så rann mig så starkt i minnet den tiden, då vi gingo tillsammans på konfirmationsläsningen», sade han. — »Jag må väl också komma i håg det», svarade hon. — »Det har hänt många ting sen den tiden.» — Och då hon ingenting sade, fortfor han: »Men de flesta sådana, att vi inte hade väntat oss dem.» — Synnöve trädde sina bär mycket flitigt på strået och höll huvudet nedböjt; han flyttade sig litet för att kunna se in i hennes ansikte, men liksom om hon märkte detta, lagade hon så att hon måste vända sig på nytt.
Då blev han nästan rädd, att ingenting skulle bli sagt. — »Synnöve, du har väl ändå litet att säga, du också?» — Då såg hon upp och skrattade. — »Vad skall jag säga?» frågade hon. Han fick tillbaka allt sitt mod och ville ta henne om livet, men just som han kom nära intill henne, tordes han inte riktigt, utan frågade blott helt spakt: »Ingrid har väl talat med dig?» — »Ja», svarade hon. — »Då vet du också någonting», sade han. Hon teg. — »Då vet du också någonting», upprepade han och kom närmare för andra gången. — »Du vet väl också någonting», svarade hon — ansiktet kunde han inte se. — »Ja», sade han och ville fatta tag i en
