Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

bakom dem. — »Nu ska ni inte gå tillsammans längre», sade hon. Då ryckte Thorbjörn till; det kom så brådstörtat för honom, även Synnöve kände sig litet underlig till mods. — »Jag hade så mycket, som jag tänkte säga dig», viskade Thorbjörn. Det var inte utan, att hon smålog. — »Nå ja», sade hon, »en annan gång.» — Han tog hennes hand.

Hon såg upp med en full och klar blick. Han blev varm därav, och strax flög det genom hans huvud: »Jag följer med henne nu genast.» — Då drog hon sin hand varsamt tillbaka, vände sig lugnt till Ingrid och sade farväl. Därefter gick hon sakta nedåt landsvägen. Han stod kvar.

De båda syskonen gingo hem genom skogen. — »Fingo ni nu tala med varandra?» frågade Ingrid. — »Nej, vägen var alltför kort», sade han och gick fort, som om han inte ville höra mera.

»Nå», sade Sämund och såg upp från maten, när de båda syskonen kommo in i stugen. Thorbjörn svarade ingenting utan gick bort till bänken på andra sidan, förmodligen för att taga av sig; Ingrid gick efter och smålog. Sämund började äta igen, såg då och då bort åt Thorbjörns håll, som om han hade mycket bråttom, smålog och åt vidare. — »Kom och ät», sade han, »maten blir kall.» — »Tack, jag vill ingenting ha», sade Thorbjörn och satte sig. — »Jaså?» — och Sämund åt.

En stund längre fram sade han: »Ni hade så brått med att gå från kyrkan i dag.» — »Det var någon, vi skulle tala med», sade Thorbjörn och stödde armbågarna mot knäna. — »Nå, fick du tala med dem?» — »Jag vet nästan inte», sade Thorbjörn. — »Det var fan», sade Sämund och åt.

118