Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/125

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Åttonde kapitlet

mörka vadmalskläder ... En backe kom, och de försvunno.

Länge gingo far och son, innan de sade någonting. — »Det anar mig, att han sent kommer igen», yttrade slutligen Thorbjörn. — »Det är väl också det bästa», menade Sämund, »när man ej gjort lyckan bofast i landet.» — Och de gingo åter tysta vidare. — »Du går allt förbi veteåkern», sade Thorbjörn. — »Den kunna vi se på, när vi gå hem igen.» — Och de fortsatte vidare. Thorbjörn kom sig ej för att fråga, vart det bar hän, ty de hade kommit in på Solbackens ägor.

Guttorm och Karen Solbacken hade redan ätit, då Synnöve röd och andtruten trädde in. — »Men kära barnet mitt, var har du varit?» frågade modern. — »Jag stannade efter med Ingrid», sade Synnöve och blev stående för att lösa av sig ett par halsdukar; fadern letade inne i skåpet efter en bok. — »Vad kunde ni båda ha att tala om, som tog så lång tid?» — »Åh — ingenting särskilt.» — »Då vore det verkligen bättre, att du hölle ihop med oss på vägen från kyrkan, barnet mitt.»

Hon steg upp och tog fram mat åt henne. Då Synnöve hade satt sig ned för att äta och modern tagit plats mitt emot henne, sade hon: »Var det kanske flera, du talade med?» — »Ja, det var många», sade Synnöve. — »Flickan får väl i allan dar tala med folk», sade Guttorm. — »Visst får hon det», sade modern litet mildare, »men hon borde dock följa med sina föräldrar.» Härpå svarade ingen något.

»Det var en välsignad kyrkdag», sade modern, »ungdomen på kyrkgolvet gör en gott att se.» —

121