han. Männen kommo närmare. — »Det måste i alla fall vara de», sade hon slutligen. — »Ja, nog är det så», sade Guttorm. Männen kommo närmare och närmare; den äldre stannade och såg sig tillbaka, den yngre likaså; sedan gingo de vidare.
»Förstår du, vad de kunna vilja?» sporde Karen ungefär som första gången. — »Nej, det gör jag inte», sade Guttorm. Modern vände sig om, gick bort till bordet, satte undan, gjorde en smula i ordning. — »Du får ta på dig igen, barnet mitt», sade hon till Synnöve, »för här kommer främmande.»
Knappt hade hon talat ut, förrän Sämund öppnade dörren och steg in; efter följde Thorbjörn. — »Signe laget!» sade Sämund, stannade litet vid dörren och steg därefter sakta fram för att hälsa på värdfolket; Thorbjörn gick efter. Sist kommo de till Synnöve, som ännu stod borta i en vrå med sin halsduk i handen och icke visste, om hon skulle ta den på sig eller ej — visste väl knappast att hon höll den i handen.
»I får väl stiga fram och sitta ned», sade hustrun. — »Tack — det är annars inte någon lång väg hit», sade Sämund, men satte sig ändå; Thorbjörn satte sig bredvid. — »Vi tappade alldeles bort er vid kyrkan i dag», sade Karen. — »Ja, jag letade efter er», svarade Sämund. — »Där var mycket folk», sade Guttorm. — »Ja, riktigt mycket folk», återtog Sämund, »det var också en vacker kyrkdag». — »Ja, vi sutto just och talade därom», sade Karen. — »Det är så underligt att se konfirmationen för dem, som själva ha barn», tillade Guttorm; hustrun flyttade sig på bänken. — »Det