gången. Då äntligen rätade han ut ryggen, strök sig upp och ned över knäet och såg bort emot hustrun, så att blicken då och då berörde Synnöve. Denna rörde sig ej, och ingen kunde se hennes ansikte. Karen satt vid bordet och ritade med fingret.
»Det är nog så — att det är ett vackert anbud», sade hon. — »Ja, det tycker jag, att vi skola tacka för och ta emot», sade Guttorm med hög röst, som om han kände sig betydligt lättad, och såg från henne till Sämund, som hade lagt armarna i kors och lutat sig mot väggen. — »Vi ha bara denna enda dottern», sade Karen, »vi få lov att betänka oss.» — »Det vill ju ingen förmena er», sade Sämund, »men jag vet annars inte vad som skulle hindra er att svara strax, sa björnen, fråga bonden, om han fick hans ko.» — »Vi kunna visst svara strax», tyckte Guttorm och såg åt hustrun. — »Det är bara det, att Thorbjörn är väl vild utav sig», sade hon, men såg ej upp.
»Det tror jag har blivit bättre», sade Guttorm, »du vet själv, vad du sade i dag.»
Makarna sågo nu växelvis på varandra; det räckte väl en hel minut. — »Om vi bara kunde lita på honom», sade Karen. — »Ja», tog nu Sämund åter till orda, »vad den saken angår, så vill jag säga, vad jag sagt förut: det går bra med lasset, när hon håller i tömmarna. Det var väldigt, vilken makt hon har över honom; det erfor jag, när han låg sjuk därhemma hos mig och inte visste, vart det bar hän, till hälsa eller ej.» — »Du får inte sätta dig på tvären, mor», sade Guttorm, »du vet, vad hon själv vill, och det är ju ändå för henne
