Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Första kapitlet

kunde minnas. Men det ryktet gick, att på Granliden hade blott varannan man lyckan med sig, och det var icke han, som hette Thorbjörn. Då den nuvarande ägaren, Sämund, fick den första sonen, tänkte han nog både ett och annat, men släktens sedvänja vågade han dock näppeligen frångå, och därför kallade han gossen Thorbjörn. Och mycket grubblade han på huruvida ej gossen skulle kunna uppfostras på så sätt, att han komme över den ödets stötesten, som folkpratet hade lagt i hans väg.

Han var icke riktigt säker därpå, men han tyckte sig märka ett envist sinne hos gossen. »Det skall plockas ur honom», sade han till modern, och så fort Thorbjörn hade blivit tre år, satte sig fadern stundom ned med ett ris i handen och tvang honom så att bära alla vedträna tillbaka på sin plats, ta upp igen den träskål, som han hade kastat, klappa katten, som han hade nupit. Men modern gick helst ut, när fadern var vid det lynnet.

Sämund förundrade sig över att allt eftersom gossen växte upp, blev det mera att rätta hos honom, och det fastän han hela tiden blev allt strängare behandlad. Han höll honom tidigt till boken och lät honom gå med på fältet för att kunna ha ett öga på honom. Modern hade stort hushåll och därtill småbarn; hon kunde ej mer än klappa och förmana sonen var morgon, när hon hjälpte honom på med kläderna, och tala sakta med fadern, när helgdagarna samlade dem.

Men Thorbjörn tänkte, när han fick stryk, därför att »a» och »b» sade »ab» och inte »ba» och därför att han inte hade lov att slå lilla Ingrid, fastän fadern slog honom: det är i alla fall besynnerligt,

9