och blev stående där med den, tills hon åter sakta drog den till sig. Så stodo de där tigande bredvid varandra.
Dörren gick ljudlöst upp, och någon stack in huvudet. — »Är Synnöve här?» frågade en försiktig röst; det var Ingrid Granliden. — »Ja, det är hon, stig in, du», sade fadern. Ingrid liksom betänkte sig. — »Kom du, här är allting bra», lade han till. — Hon tycktes litet förlägen. — »Här stå nog flera ute», sade hon. — »Vem är det?» frågade Guttorm. — »Det är mor», sade hon sakta. — »Låt henne komma», sade fyra röster på en gång. Och husmodern på Solbacken gick emot dörren, medan de andra glada sågo på varandra. — »Du kan gärna komma, mor», hörde de Ingrid säga.
Och så kom Ingeborg Granliden in i sitt ljusa huvudkläde. — »Jag förstod det nog», sade hon, »fastän Sämund nu aldrig kan säga någonting. Och så kunde Ingrid och jag inte bärga oss, utan voro tvungna att gå efter.» — »Ja, här står så till, som du själv vill», sade Sämund och makade på sig, så att hon kunde komma fram till dem. — »Åh, Gud välsigne dig, för att du drog honom över till dig», sade hon till Synnöve, tog henne om halsen och klappade henne. »Du höll fast i det längsta, du, barnet mitt, det blev ändå som du ville.» — Och hon klappade henne på kinden och håret, och tårarna runno utför hennes ansikte. Dem brydde hon sig inte om, men hon strök omsorgsfullt bort Synnöves.
»Ja, det är en präktig pojke du får», lade hon till, »och nu känner jag mig lugn för honom». —
