Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Blacken

När jag fick följa med mina föräldrar ned till bekanta i dalen, följde hunden, katten och grisen med. De båda första fingo komma på färjan, som skulle föra oss över älven; grisen grymtade litet och simmade sedan efter. Vi blevo då trakterade var och en på sitt vis, och på kvällen vandrade vi hem igen i samma följe.

Men snart skulle jag mista dessa kamrater och blott få behålla Blacken, ty min far fick Næssets pastorat i Romsdalen. Det var en märkvärdig dag, då vi drogo åstad, vi barn och en barnflicka i ett litet hus, som ställts på en långsläde, så att varken blåst eller snö kunde nå oss; min far och mor framför i en bredsläde och alla de omkring oss, som åter och åter ville säga oss farväl. Jag kan inte säga, att jag var vidare sorgsen till mods, ty jag var bara sex år gammal, och jag visste, att det i Trondhjem hade köpts en hatt och rock och byxor åt mig, som jag skulle få på mig, när vi kommo fram. Och där i vårt nya hem, skulle jag för första gången få se havet! Och så var ju Blacken med!

Här i Næssets prästgård, en bland de vackraste gårdar i landet, såsom den ligger där bredbarmad mellan två mötande fjordar med det gröna fjället ovanför sig, vattenfall och gårdar på den motsatta stranden, böljande marker och liv nere på dalbottnen och utåt, längs fjorden, fjällar med udde vid udde skjutande ut i sjön och en stor gård på varje — här i Næssets prästgård, där jag kunde stå om kvällen och se på solstrålarnas spel över fjäll och fjord tills jag grät, som om jag gjort någonting illa, och där jag på mina skidor nere i en eller annan

135