stodo och skälvde, blödande ur sår vid sår, de hade varit under Blackens oerhörda hovar och tänder! Rädslan hade givit dem kraft att sätta över prästgårdens höga gärdesgård, ty de hade ej vågat stanna förrän de kommo till gården. Dagen därpå sjöngs Blackens lov på kyrkbacken och fördes därifrån ut över fjäll och fjord.
Blacken hade den sorgen, att en av hans söner, en kvick brun häst, efter några år ville dela makten med honom. Men han grep honom mitt under hans första upprorsförsök, och då den djärve sonen ej ville ta till flykten, utan höjde ett utmanande stridsrop, reste sig den beprövade kämpen; de gingo emot varandra på bakbenen, lade frambenen om varandras hals och brottades. (Hingstar slåss alltid på det sättet.) Snart stod den unge galningen som en fiolsträng; efter en liten stund låg han hjälplös på marken och fick sin faderliga upptuktelse. Detta stod jag och åsåg.
Nästan varje sommar fingo vi påhälsning av björn, och han rev många kor och får för oss och andra. Rätt som det var, hörde vi vallpojken hojta ideligen och vallhunden ge skall; då ringdes med klockan, arbetsfolket kom springande, och upp till betesmarken bar det med yxor, gevär och järnstänger. Men de kommo vanligen för sent: antingen hade hunden redan jagat bort björnen eller ock var kreaturet rivet, innan hjälpen kom. Hästarna kunde skydda sig bättre, men det hände då och då, att björnen dödade en häst, antingen genom att narra honom ut i en mosse, där hästen fastnade och blev ett lätt offer, eller också genom att jaga honom, så att han störtade ned från någon brant.
