av sammet och gull,
med pärlor full.
Ditteli, dutteli dej;
och solen skiner på heden — tjo hej!»
Och lilla Ingrid svarade:
»Gulddrottning,
pärldrottning,
hör en stund på mig!
Jag vill ej vara kärestan din,
jag vill ej äga kappan så fin
av sammet och gull
med pärlor full.
Ditteli, dutteli dej —
och solen skiner på heden — tjo hej!»
Men när nu denna lek var som bäst i gång, kom fadern in och spände ögonen i honom. Han tryckte Ingrid hårdare in i sin famn och föll alls inte av stolen. Fadern vände sig bort och sade ingenting; en halv timme gick, han hade ännu ingenting sagt — och Thorbjörn hade nästan lust att börja bli glad igen, men tordes inte.
Han visste inte vad han skulle tro, när fadern själv hjälpte till med att kläda av honom; han började så smått darra igen. Då klappade fadern honom på huvudet och strök hans kind; det hade han aldrig gjort, så långt gossen kunde minnas tillbaka, och därför blev han så varm om hjärtat och över hela kroppen, att hans fruktan smälte bort som is för dagsmeja. Han visste inte, hur han kom i säng, och som han varken kunde ge sig till att sjunga eller ropa, lade han händerna stilla i kors över varandra, bad Fader vår sex gånger framlänges och
