Granliden — han!» — »Sämund, Sämund!» viskade Ingeborg, men innan det nådde fram, hade Sämund redan rusat bort till Aslak, som sträckte ut foten. Den slogs åt sidan, och sedan greps karlen vid den och tröjkragen, lyftes upp och slängdes mot den stängda dörren, så att dörrspegeln gick ur och han for på huvudet ut genom öppningen.
Hustrun, Thorbjörn och alla barnen skreko och bådo för honom, och hela huset var fullt av jämmer. Men Sämund rusade ut efter honom; han tänkte inte ens på att öppna dörren ordentligt, utan sparkade spillrorna åt sidan, högg tag i honom för andra gången, bar honom över förstugan och ut på gården, lyfte honom högt upp och kastade honom med all sin kraft i marken. Och då han märkte, att där låg för mycket snö, för att han skulle kunna slå sig ordentligt, satte han knäet mot hans bröst och drog till honom ett par slag över ansiktet, lyfte upp honom för tredje gången, bar honom till ett mera snöfritt ställe likt en varg, som släpar på en riven hund, lät honom åter falla, värre än förut, och satte knäet på hans bröst.
Ingen kunde veta, huru detta skulle ha slutat, om icke Ingeborg hade störtat emellan med dibarnet på armen. »Gör oss inte olyckliga!» skrek hon.
En stund därefter satt Ingeborg i stugan, Thorbjörn klädde på sig, fadern gick av och an och drack då och då litet vatten. Men handen darrade så, att vattnet flög över muggen och skvätte i golvet. Aslak kom ej in, och Ingeborg redde sig omsider till att gå ut. — »Stanna inne», sade han, som om det icke var till henne, han talade, och hon stannade inne. En stund senare gick han emellertid själv. Han kom
