icke in igen. Thorbjörn tog sin bok och läste oavlåtligt utan att se upp, fastän han ej fick sammanhang i en enda mening.
Något längre fram på förmiddagen var huset åter i sina gamla gängor, fastän alla hade en känsla över sig som efter ett främmande besök. Thorbjörn tog mod till sig och gick ut, och den förste han mötte utanför dörren var Aslak, som hade lastat alla sina kläder på en kälke. Men kälken var Thorbjörns. Thorbjörn stirrade på honom, ty han såg otäck ut. Blodet hade klibbat fast vid ansiktet och runnit ut i stora fläckar; han hostade och tog sig ofta för bröstet. Han såg en stund tigande på Thorbjörn, så utbrast han häftigt: »Jag tycker inte om ögonen du har, pojke!» — Därmed skrevade han över kälken, satte sig och åkte utför. — »Du får se dig om, var du hittar kälken», sade han och skrattade, i det han ännu en gång vände sig om och räckte ut tungan åt honom. Så reste Aslak.
Men under den vecka, som följde, kom länsmannen; fadern var ibland borta, modern grät, och hon var också ett par gånger borta. — »Vad är det, mor?» — »Åh, Aslak är skulden till alltsammans.»
Så en dag kommo de på lilla Ingrid, när hon satt och sjöng:
»O, du erbarmliga värld,
nu är jag trött på din färd!
Flickan blir på tråden lätt,
pojken tappar allt sitt vett,
matmor vatten spä’r i mat,
husbond’ drar sig lång och lat;
katten är klokast i huset,
han stjäl grädden i kruset.»
