Andra kapitlet.
KYRKAN står i bondens föreställning på ett högt ställe och för sig själv, fridlyst, med gravars högtidlighet runt omkring och gudstjänstens omväxling inom sina murar. Hon är det enda hus i dalen, varpå han har nedlagt prakt, och hennes spira räcker därför också litet längre, än den ser ut att räcka. Hennes klockor hälsa långväga ifrån hans vandring dit den klara söndagsmorgonen, och han lyfter alltid på mössan åt dem, som om han ville säga dem ett tack för sist.
Det finnes ett förbund mellan honom och klockorna, som ingen vet om. Tidigt stod han nog i den öppna dörren och lyssnade till dem, medan kyrkfolket i stillsamt tåg drog förbi där nere på vägen; far rustade sig i ordning, men han själv var för liten. Han förband då mången föreställning med detta tunga, starka ljud, som skallade bland fjällen en timme eller två och genljöd från det ena till det andra. Men en var oskiljaktig från det: rena, nya kläder, skinande kvinnor, ryktade hästar med blanka seldon.
Och när de så en söndag ringa över hans egen lycka, där han själv i splitternya, men alltför stora kläder går säker och stadig vid sin fars sida och skall dit för första gången — ja, då är det jubel i dem!
