Thobjörn i låret. Thorbjörn drog undan det och körde hans ansikte rakt mot golvet.
Då blev han själv gripen vid tröjkragen och upplyft som en hösäck — det var fadern, som satte honom på sitt knä. »Vore det inte i kyrkan, finge du smörj!» viskade han honom i örat och klämde hans hand, så det sved ända ned i foten. Han kom ihåg Synnöve och tittade bort emot henne; hon stod där ännu, men så storögd och häpen, att han började förstå vad han hade gjort, att det måste vara någonting mycket orätt. Så fort hon märkte, att han såg på henne, kröp hon ned från bänken och blev inte mera synlig.
Där kom fram klockare, och där kom fram präst; han hörde och såg noga på dem. Där kom åter klockare och åter präst — men ännu satt han kvar på faderns knä och tänkte: skall hon inte snart titta fram igen? Den pojken, som dragit honom ned från sätet, satt på en pall längre in i bänken, och för var gång han ville resa sig, fick han en puff i ryggen av en gammal gubbe, som satt och nickade i sömnen, men regelbundet vaknade, så ofta pojken försökte stiga upp.
»Skall hon inte snart titta upp igen?» tänkte Thorbjörn, och vartenda rött band, som han såg röra sig runt omkring, påminde honom om dem, hon hade, och varje prålande tavla i den gamla kyrkan var antingen precis lika stor eller litet mindre än hon. Jo, där stack hon upp huvudet, men så fort hon fick se honom, drog hon åter helt allvarligt ned det.
Klockaren kom fram och prästen ännu en gång, det ringde, och man reste sig. Fadern språkade åter sakta med den ljuslätte mannen; de gingo
