länge sedan.» — Det var ju på sätt och vis sant, och hon återtog efter en liten stund: »Är det du, som heter Thorbjörn Granliden?» — »Ja, och är det du, som heter Synnöve Solbacken?» — »Ja. Jag har alltid hört, att du skulle vara en sådan snäll gosse.» — »Nej, det är inte sant, för jag är den styggaste av oss alla där hemma», sade Thorbjörn. — »Åh, nu har jag då aldrig hört — —», sade Synnöve och slog ihop sina små händer, »mor, mor, han säger — —»
»Tyst och stanna där borta!» mötte hon från det hållet — och hon blev stående och gick därefter långsamt baklänges tillbaka, med de stora blå ögonen fästade på modern. — »Jag har alltid hört, att du är så snäll», sade Thorbjörn. — »Ja, det är ibland, det, när jag har läst», svarade hon. — »Är det sant, att det är så väldigt fullt med tomtar och troll och annat otyg där borta åt ert håll?» frågade han, satte handen i sidan, sköt fram ena foten och stödde sig på den andra — alldeles som han sett Aslak göra. — »Mor, mor, vet du vad han säger? Han säger att — —» — »Låt mig vara, hör du! Och kom inte hit, förrän jag ropar på dig!» — Åter drog hon sig långsamt och baklänges åt sidan, stack en snibb av näsduken i munnen, bet fast i den och drog. — »Är det inte sant, att varenda natt så spelar det i bergen där borta?» — »Nej.» — »Har du aldrig sett några troll då?» — » Nej.» — »Men i Jesse namn — —» — »Fy, så får du inte säga.»
»Pyttsan, det är inte farligt», sade, han och spottade mellan tänderna för att visa henne, hur långt han kunde spotta. — »Jo, jo», sade hon, »för då kommer du till helvetet.» »Tror du det?» frågade han, betydligt mjukare, ty han hade endast tänkt sig,
