att han kunde få stryk därför, och just nu stod fadern så långt borta.
»Vem månntro är den starkaste där borta hos er?» frågade han och satte mössan litet mera på sned. — »Åh, det vet jag inte.» — »Hemma hos oss är det far; han är så stark, att han klår Aslak, och du kan tro Aslak är stark.» — »Jaså.» — »Han har en gång tagit och lyft en häst.» — »En häst?» — »Det är så sant, så sant — för han har själv berättat det.» — Då tvivlade förstås inte heller hon. — »Vem är Aslak?» frågade hon. — »Det är en stygg en, kan du tro. Far, han klådde upp honom så, att aldrig i världen har någon karl förut fått så mycket stryk.» — »Slåss ni där borta hos er?» — »Ja, ibland så — — gör ni inte det hos er?» — »Nej, aldrig.»
»Vad gör ni där då?» — »Åh, mor hon lagar maten, stickar strumpor och syr; det gör Kari också, men inte så bra som mor, för Kari är så lat. Men Randi vaktar korna, och far och pojkarna äro på åkern eller också hemma.»
Detta fann han vara en tillfredsställande förklaring. — »Men varenda kväll läsa och sjunga vi», fortsatte hon, »och det göra vi om söndagen också.» — »Allihop?» — »Ja.» — »Det måtte vara tråkigt —»— »Tråkigt? Mor, han säg —» Men så kom hon ihåg, att dit bort fick hon inte gå. — »Du kan tro att jag rår om många tackor», sade hon. — »Gör du det?» — »Ja, tre gå med lamm i vinter, och den ena tror jag bestämt får två.» — »Jaså, du har får, du?» — »Ja, jag har också kor och grisar. Har du inga?» — »Nej.» — »Kom bort till mig, skall du få ett lamm. Så skall du nog få se, att du får flera efter det.» — »Det skulle vara förfärligt roligt ...»
