De stodo en liten stund. — »Kunde inte också Ingrid få ett lamm?» frågade han. — »Vem är Ingrid?» — »Ingrid, lilla Ingrid?» — Nej, henne kände hon inte. — »Är hon mindre än du?» — »Ja, visst är hon mindre än jag — så pass som du.» — »Åh, vad säger du, henne måste du ta med, hör du.» — Ja, det skulle han visst. — »Men», sade hon, »om du får ett lamm, kan hon få en gris.» — Det tyckte också han var mycket förståndigare, och nu pratade de litet om gemensamma bekanta, av vilka de förstås inte hade just så många. Föräldrarna voro färdiga, och de måste gå hem.
På natten drömde han om Solbacken, och han tyckte sig se idel vita lamm där borta och en liten ljus flicka med röda band gå mitt ibland dem.
Ingrid och han talade varenda dag om att gå dit. De hade så många lamm och smågrisar, att de inte visste, hur de skulle vända sig ibland dem ... De förundrade sig emellertid mycket över att de ej fingo gå dit genast. — »Därför att den där lilla flickungen har bjudit er?» sade modern. »Har du någonsin hört talas om sånt?» — »Ja ja, vänta bara till nästa predikosöndag», menade Thorbjörn, »så får I väl se.»
Den kom. — »Du skall vara så svår till att skryta och ljuga och svärja», sade då Synnöve till honom, »att du inte får lov att komma, förrän du lagt bort det.» — »Vem har sagt det?» frågade Thorbjörn förundrad. — »Mor.»
Ingrid väntade ivrigt på att han skulle komma hem, och han berättade för henne och modern, hur det hade gått. — »Där ser du!» sade modern. Ingrid sade ingenting. Men efter den dagen gåvo både