gå och medla. Efter förhörets slut var Synnöve åter inne hos prästen; han väntade, så länge det fanns några andra kvar på gården, men slutligen måste också han gå. Ingrid hade gått tillsammans med de första.
Nästa gång hade Synnöve kommit före alla de andra och gick i trädgården med en av fröknarna och en ung herre. Fröken tog upp blommor ur jorden och gav Synnöve; herrn hjälpte till, och Thorbjörn stod bland de andra utanför och såg på. De förklarade så högt för henne, att alla kunde höra, hur de där blommorna skulle planteras, och Synnöve lovade att göra det själv, så att det skulle bli precis så som de hade sagt. — »Det kan du inte göra ensam», sade den där främmande mannen, och det tänkte Thorbjörn på.
När Synnöve kom ut till de andra, visade dessa henne ännu större aktning än vanligt; men Synnöve gick bort till Ingrid, hälsade vänligt på henne och bad henne följa med ut på ängen. Där satte de sig, ty det var länge sedan de riktigt fått tala med varandra. Thorbjörn stod kvar hos de andra och såg på Synnöves fina utländska blommor.
Denna dag gick Synnöve samtidigt med alla andra. — »Kanske jag skall bära blommorna åt dig», sade Thorbjörn. — »Det får du gärna», svarade hon milt, men utan att se på honom, tog Ingrid vid handen och gick i förväg. Uppe nära Solbacken stannade hon och sade farväl till Ingrid. — »Nu bär jag dem nog själv den biten, som är kvar», sade hon och tog korgen, som Thorbjörn hade satt ned. Under hela vägen hade han tänkt på att erbjuda sig att plantera blommorna åt henne, men nu kom han
